måndag 30 september 2013

Ingen Criss eller Frehley i kommande film om KISS.

Ingen är väl förvånad. Såpan KISS fortsätter att leverera.

Saxat från Classic Rock Magazine: 

"Ace Frehley and Peter Criss have snubbed Paul Stanley and Gene Simmons by refusing to appear in the official Kiss movie, You Wanted The Best You Got The Best, which has just entered production.
The erstwhile guitarist and drummer, co-founders of the veteran US band but ex-members since 2002 and 2004 respectively, have declined to be interviewed for the project, which is being directed by Alan G Parker, who among other movies was responsible for last year’s acclaimed Hello Quo!
“Gene and Paul were shocked at first, but now they don’t seem to be,” comments Parker. “There’s been so much bitchiness down the years, and so much said about and done to Ace and Peter that they interpreted the request to be in the movie as a favour to Gene and Paul. Because of that they won’t go anywhere near it. The negotiations were interesting to say the least.”
It was Tommy Thayer who saved the day. As the producer and editor of several past Kiss projects before officially joining the band, having recalled that a Kiss documentary was filmed and shelved a dozen years ago, the ex-Black N’ Blue guitarist presented Parker with several hours of chat with the Spaceman and The Catman. In addition to the current line-up of Kiss (completed by drummer Eric Singer), former guitarists Bruce and Bob Kulick have both participated and there were positive meetings with the family of Eric Carr, the group’s drummer who died of heart cancer in 1991. With five more interviews to be shot, Parker hopes to show the finished film to the band in February or March, followed by a spot at the Cannes Film Festival in May and a worldwide opening in the autumn of 2014.
Gene Simmons, who visited the Classic Rock office this morning (Monday 30th September), having sung the American National Anthem at Wembley Stadium before last night’s game between the Minnesota Vikings and the Pittsburgh Steelers, says that Kiss are allowing Parker complete artistic freedom.
“The results won’t be sugar-coated,” insists the bassist, who expects to tour the UK with Kiss in the early part of 2014. “Alan has one hundred per cent freedom to present us the way he sees fit, and if that makes us look like capitalist pigs then so be it. It’s exactly what I am – I will charge you for everything I do.”

Vill du däremot införskaffa ännu en bok om bandet, kan du maila kiss45@live.nl för att boka ett exemplar av "KISS "7 vinyl guide", som jag tidigare berättat om.
Över 220 sidor i färg med mer än 1700 bilder på all världens KISS-singlar. 
€ 29,95 + € 13,00 shipment & handling worldwide, är vad du betalar.
Och boken "KISS i Sverige" beräknas vara klar i slutet av oktober.
Facebook HÄR

Nytt från Within Temptation.

Sharon och Tarja sida vid sida. Mest fascinerande med det här är att det fortfarande görs väldigt påkostade videos.


torsdag 26 september 2013

$1000 för en Slayertischa?

Jodå, så är det. Tröjan är från ´88 och deras "World sacrifice tour" som bestod av 11 datum. 

Buda HÄR


onsdag 25 september 2013

Ghost live från Webster Hall, NY.

Saxat från Rolling Stone:

"Playing in New York will always feel very special for us, since it was the first city in the U.S. that embraced us," said one of Ghost B.C.'s Nameless Ghouls. "Every time we play there, it marks another step up for us – going from filling up the basement at Webster Hall, to filling up the Bowery to finally play at sold out Webster Hall. We simply love New York."
Missade pressvisningen av Metallicas film.

Idag hade jag haft möjlighet att se pressvisningen av Metallicas "Through the never", men jobbet och en ganska usel teaterföreställning satte stopp för det.
Här är ett klipp från röda mattan i bandets hemstad San Francisco som innehåller intervjuer och en hel del olika klipp från filmen.


tisdag 24 september 2013

Ännu en ny låt med Monster Magnet.

Allas vår favoritpillerknarkare Dave Wyndorf verkar helt klart vara tillbaka på banan. Tidigare finns "Mindless ones" ute. En mycket bra låt, om ni frågar mig. 
Nu bjuds det på "Paradise". En lite mer stillsam sak, som än mer visar att kommande "Last patrol" kan bli något riktigt bra.

Lyssna HÄR

Intervju med Max Cavalera. 

Soulfly är aktuella med "Savages". Ett album med filmreferenser och ett tema som bygger löst på Max Cavaleras frus telefonkonversation med en väninna. 
Max berättar att nya albumet är ett av de roligaste han spelat in och hyllar producenten Terry Date. Dessutom bjuder den brasilianske frontmannen på två låttitlar från hans kommande projekt tillsammans med Greg Puciato, Troy Sanders och Dave Elitch.

I read that the song title ”Ayatollah of rock ´n rolla” was taken from the movie “Road warrior”, but my initial thought was that it came from “Heartbreak Ridge”. 

Max: Oh, they say it in that movie too?

Yes. Mario Van Peeples plays a soldier and he´s in a bar and starts singing that he´s the “Ayatollah of rock ´n rolla”. I had totally forgotten about that line in “Road warrior”. 

Max: I don´t remember it from “Heartbreak Ridge”, so I have to go watch it now. I´m curious now. But I actually took it from “Road warrior”, when they´re in the desert and the outlaws are introducing the main guy in the gang and I just thought “That´s a fucking killer name for a song!”. I love the first and the second movie, but I thought the third one was shit. “Tina Turner? What the fuck, man? What´s Tina Turner doing in this shit? You´re ruining it! Thunder dome shit.”

Another song on the album is “Cannibal holocaust”. A well known movie and a lot of people initially thought it was a snuff movie. Have you seen it? 

Max: I have and it´s killer! It´s really got a B-movie vibe. My wife´s got a big collection of B-movies. She´s got stuff like “Motel hell” and “I ate your brain”. All these gross and grotesque movies and sometimes we have B-movie night and just watch this kinda shit. One of the nights we were watching “Cannibal holocaust” and as I was watching it I thought “Hmm, there´s another good title for a song!”. (laughs)

Since there are these other movie connections, does the title of the album, “Savages”, have anything to do with the Oliver Stone movie of the same name from last year? 

Max: No, I didn´t see that one. I was actually listening to my wife talking to somebody and she was talking about how we´ve progressed with technology, the internet and missions to Mars, but we´re still killing each other all over the world, so we´re still savages. I needed a topic for the record. On the last one it was slavery, so when I heard the conversation it was just like, “Can I borrow your topic? Can I borrow your conversation and make it the topic for the next record?”. Of course she said yes and I just thought it was a good topic. The first name I was thinking about for the title was “Savegery”, but then I thought that “Savages” was a lot more simple and powerful. Go for the minimalistic and most simple. It was the same words I used when I talked to the artist about the album cover. I told him I wanted to use the most clichéd metal symbol ever, which is the skull. The skull has been used on many records and I have one too, “Beneath the remains” (1989). This time I wanted it to be the whole thing, covering the whole cover and no room for anything else and I wanted him to go as minimalistic as he could. Just as raw as possible and make it like a real skull and not cartoonish. I wanted it to be looking at you and screaming at you when you look at it. That´s why he made it with the mouth open and the missing teeth and all that shit. It´s really cool. I used the same approach for the name of the album. The most simple name. It´s been used before, but I didn´t care. I stick to my guns and I still think it was the best topic and the best idea for this record and it´s working so far.

It is pretty fascinating with the stuff happening after all this time. Like the situation in Syria and the gassing. 

Max: Exactly and that´s the whole point of it. After all this technology and Facebook and medicine and things we´ve achieved, we´re still killing each other in barbaric ways. It´s incredible.

And a lot of times this can be connected to religion, which really should stand for something good and comforting. 

Max: Yeah. On “Savages” it´s more on the political side of things. Powerful dictators like Mussolini, Hitler and the most recent ones like Chavez and Bush and saying that even though they dress real nice in suits and ties, they´re responsible for more deaths than a lot of other people. They become the masters of savagery. They´re above the rest. There´s the savage that does the savagery and then there´s a master of the savages, controlling and sending people off to die. The things that Bush did were so illegal and so crazy and I can´t believe that people actually went along with it. When we got rid of him, it was such a good feeling. People were really thrilled and happy. Some of the work on the album is quite political. In “Bloodshed” I say the names of places that have had a whole lot of bloodshed, like Khyber Pass, Bosnia, Sarajevo, Brazil, of course, and South Africa. All these danger hot zones and I thought it was really cool. You can barely hear it because it´s really in the background, but if you listen to it with the lyrics and you read the names, you can hear me saying these names. It´s a very cool effect that we did. I worked with Terry (Date) quite a lot on this, trying to make it perfect. I think it could´ve been a little bit louder, but it was inflicting with the verse and Terry said that he thought the verse was more important than the background. It kinda works and I think if you have the lyrics you can make it out. It was a crazy idea that worked and I´m glad we were able to actually do it.

There´s a part in the song “Master of savagery” towards the end, where it calms down and there´s kind of a Nine Inch Nails feeling to it. 

Max: All those effects were done in the studio with a guy called Sam. He´s an engineer and really good with Pro Tools and noises. He´s worked on computer games like Halo and stuff. I was just like “I have to use this guy! He´s incredible!” and it would be a waste not to use him. We thought about putting stuff towards the end of almost every song on the album. Almost every song has an outro and some are longer than the other ones, like the one you mentioned. It was really cool working with him. At the end of “Ayatollah of rock ´n rolla” we´ve actually got Tibetan monks playing these huge horns up in the mountains and we actually took that right off from YouTube and mixed it with some tribal drums from Africa, or something. Mixing those two, we created a whole original outro. There was a lot of cool stuff like that, just to make the record more exciting for people to listen to. Some people don´t care about that stuff, but for fanatics like me, that likes to listen to every little piece of the record, it works. It´s really cool to have those noises and weird sounding things between songs. I really like that kinda stuff.

Was there any song on the album that you felt was more difficult getting done, than the others? 

Max: the song “Spiral” was kind of a drag. I couldn´t get the right chorus on it. I think “Spiral” and “Master of savagery” were the two songs that I struggled with. For the chorus on “Master of savagery”, I had a chant which was too much like Lard´s “Faith, hope and treachery”. I had the same kinda chant going “ something, something and savagery”. I recorded it and it sounded great and then my bass player (Tony Campos) comes and ruins it. He said “Hey man, I wanna show you something!” and pops out his iPod and starts playing the Lard song and I was like “Dude, you just ruined my party!” and he answered “Sorry man, but I just had to point that out. It´s too much like the Lard song and I think Jello Biafra´s gonna be pissed.”. (laughs) I went back and changed the chorus and it worked out in the end. I like what I did now and it´s cool. And I won´t piss of Jello Biafra. (laughs)

You´ve got your son Zyon on drums. Could you be as hard on him as with the others in the band or were you perhaps harder on him? 

Max: Probably. He was stepping into big shoes and I had to make sure that he was gonna be as good as he can be for this kind of record. He was prepared and took it seriously and we jammed a lot at home. We prepared the backbone of the record at home and practiced the songs a thousand times before we came to the studio. He knew the all the songs really well, but he was a bit intimidated to be working with Terry Date, but the minute he met him they clicked and they started talking drums. We really tried to get the best take out of him on every song and he did great and I was really impressed with his playing. He completely blew me away in the studio, as a dad and as a musician. When I was working with Zyon, I wasn´t really being the dad. I was much more being the musician. To me, music is not about super professional playing, but more about the energy and the vibe. That´s more important than being super precise, so I think that because of that, Zyon had it a bit easier. I was not looking for a Neil Peart where there´s perfect drumming in every little second on the album. I was looking for the power and the energy and to make the songs as energetic as possible. He´s twenty years old and full of energy and we captured all that. That´s what I like about “Savages”, the high energy that the record has. It´s kinda raw apart from the great sound that Terry gave the album. I think it´s one of my favorite sounding records I´ve ever done. “Savages” gotta be my favorite sounding record ever. It´s just completely insane the way Terry makes this shit sound. I don´t know how he does it, but he does it and it´s mind blowing to hear the final thing. When I listen to it on a good stereo and put it on real loud, it just jumps at you. It was actually a really fun record to make and I definitely wanna work with Terry again.

Have you pushed your kids in any musical direction? 

Max: They do all that themselves. I don´t get involved. They have a band and the only time I ever stepped in was in the early beginnings of the band and they were all out of tune. I made a kind of intervention, but it was for their own good. I said “You know guys, it sounds cool and all and playing out of tune is cool, but it really doesn´t sound good. If you guys tune everything, you´ll sound ten times better.”. I tuned all their instruments and they played the song again and went “Oh, this is so much cooler!”. I said “I told you. You have to trust me! I´ve been doing this for 30 years, so I know what I´m talking about.”. (laughs) They´re really cool and they mix like Nirvana with Pantera and they listen to all these cool bands like Sonic Youth and Fugazi and semi punk bands and they mix that with metal. Zyon is a real metal drummer and he actually plays a lot like his uncle. He hits hard and it´s very meaningful playing. He´s really cool to watch and he´s a very physical kind of drummer. Igor, the young one, actually got me into a lot of heavy stuff. A lot of times I´ll take them to school and he´ll pop into his iPod and he´ll play me stuff like Oceano, White Chapel and Black Tusk and all these cool bands. It´s cool that he knew of all those bands before I did.

The book then? You´re just two years older than me and I just feel that there´s so much time left for you to put out cool music and have more cool stories. What made you do this book now? 

Max: Well, it was an idea that kinda came out of nowhere actually. I thought it was a good time for it because of what happened with the Rock and Roll hall of Fame. What happened was that the note book that I wrote Sepultura on for the first time, the school book, we actually donated it to the Rock and Roll Hall of Fame in Cleveland and they displayed it together with Dimebag´s guitar and a bunch of stuff from other metal bands. I think that kinda led to the idea of now being a good time to do a book. I came all this way from being a kid in Brazil to be part of the Rock and Roll Hall of Fame. That´s a huge journey, but you´re right. There´s a lot more to be done and the story will continue for many more years, but we just felt that it would be good to tell the story right now and we had Joel McIver, who´s a really good writer. He approached us and offered to write the book for us and we saw what he´d done. I read parts of his Metallica book, the Randy Rhoads book and the Motörhead one and I really like how Joel writes. We started working on it and it´s out in Brazil, finally, and it will be out in the rest of the world in January 2014. It´s a very cool book with cool stories and a lot of great people involved. Dave Grohl wrote an amazing introduction. People in Brazil are really digging it. It was a good time for it now. I´m 44 and let´s just see what happens from now on.

Did you sit down with Joel or was it mostly done via phone or Skype? 

Max: We did most of it over the phone, but I sat down with Joel twice. We were touring a lot, but he came to two of the shows and we sat down during the day and we talked a lot. But a lot of it was done by phone. It was like an hour and a half phone calls and three times a week. It was horrific and I did not look forward to them. It was like “Oh no, the phone call´s coming!” and I had to try and remember everything that happened during all these years. It was like therapy sessions.

Were there things he brought up that you had forgotten about? 

Max: Yeah. He was trying to get as much as possible. We ended up forgetting a couple of things, which is really amazing to me. For example, Sepultura toured with The Ramones and that´s not in the book. Incredible that I left that I forgot about that. How could I? (laughs) It was just too many stories, too many things, but that´s why it´s so cool that Gloria (Max´s wife) has her blog www.gloriacavalera.com that tells all these other stories that are not in the book. The making of the book was a long, long process and I think it took about three years all together. Gloria found a lot of cool pictures. There´s pictures of my grandfather and pictures of my great grandmother, who was an Indian, so there´s a really cool picture of her. Then there´s pictures of us as kids in Brazil and my mom and my dad and our teenage years and Sepultura. You see the whole madness developing. It´s really cool.

Finally. This project you have together with Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan), Troy Sanders (Mastodon) and Dave Elitch (ex The Mars Volta), have you recorded everything? 

Max: We´re still recording and we´re actually going to the studio right now. I have to finish two more guitars and we´re singing today, which is cool. All the drums are done, twelve songs. There are som great song titles like “Set fire to your flag” and “A throat full of broken glass” and some other crazy titles. I think it´s gonna be really, really cool. It´s really energetic and there are all these melodic parts that troy´s gonne be singing and bring that kinda Mastodon vibe to it. It´s exciting and it´s a combination of all the bands involved. A little bit of Dillinger, a little bit of Mastodon, a little bit of Soulfly and a little bit of Dave playing as in The Mars Volta. It doesn´t really sound like any of those bands but you can hear parts of them. A cool fact is that the three of us are gonna sing on every song and that´s gonna make the singing really exciting. It´s like a metal version of The Transplants. It´ll probably come out late next year, because “Savages” is just coming out and we´re gonna let it take its course and we´re gonna tour for a long time. After that we´ll probably release the project.

Are you doing a new Cavalera Conspiracy album before or after the project? 

Max: After. Cavalera Conspiracy is taking quite a long break right now. It´s good though. That´s the way Cavalera is created, no stress. There´s no pressure and we can do it anytime we want. It´s Soulfly now and then the project and once that´s settled, we can work on the new cavalera Conspiracy album, which is probably gonna be towards the end of next year or beginning of the year 2015.

Why don´t you just call it The Project? 

Max: Yeah, we don´t have a name yet, but that´s a possibility. We´re totally running out of ideas. Who´s producing it? Max: We have this guy Josh Wilbur. He produced Lamb of God´s last records and the last Gojira record. He´s a very cool guy and very young. He´s only like 35 and very energetic. He´s doing a great job so far and he´s been able to get a lot out from us and the music is really coming out great and powerful. I think it´s gonna be a great thing.


söndag 22 september 2013

Q&A med Violent Silence.

Violent Silence är en ny bekantskap för undertecknad, men albumet "A broken truce" är faktiskt deras tredje. Vänner av progrock bör kolla upp detta band, då de bjuder på en synnerligen intressant ljudbild.
Jag fick tag på medlemmen Johan Hedman, som hängt med från start, och han var snäll nog att ge riktigt utförliga svar på de frågor jag drog iväg.

Hur bildades Violent Silence? 

Bandet har egentligen rötter tillbaka i mitten av '90-talet, men det är i princip bara jag själv och bandnamnet som nu är den kvarvarande kopplingen. Musiken lät på den tiden väldigt annorlunda och namnet har prytt flera olika konstellationer med lite olika musikalisk inriktning. Det är först vid millenieskiftet som musiken börjar låta åt det håll som det låter nu.

Hur kom namnet till? 

Det var länge sen på ett gammalt hederligt sportlov från skolan. Det var ett flertal band som hade textrader som rimmade Violent med Silence som jag då lyssnade på. Jag tyckte att det lät som ett coolt namn vilket passade till det lite mer musikaliskt äventyrliga projekt jag då var inne på att sätta ihop. Jag sammanställde bara orden och sen var det klart.

Hur skulle ni själva beskriva er musik? Influenser? 

Alltid knepigt det där. Jag kan ju bara tala för mig själv här, och jag lyssnar på det mesta. Och allt jag lyssnar på oavsett genre letar sig in i låtarna i någon form både när jag skriver musiken eller spelar den. Vissa influenser hörs ganska tydligt tycker jag själv, annat kanske är mer subtilt. Violent Silence har haft en historia av att både recensenter och lyssnare ibland har haft lite problem med att sätta en tydlig etikett på oss. Det diskuterades till och med på olika internetforum vad vi egentligen spelade för typ av musik och hur vi skulle klassificeras, vilket var rätt underhållande. Det är ju kul att folk snackar, och eftersom vi ofta uppfattas som att vi sticker ut soundmässigt så kan jag förstå att folk vill veta vad vi egentligen har för influenser. Med det sagt så är "A Broken Truce" den kanske mest uppenbart tydliga progrock-skivan vi släppt hittills eftersom den har större fokus på vissa drag som utmärker genren - episka, omväxlande låtar och längre instrumentala bitar än vad vi generellt hade med på våra två tidigare album. Men när det gäller vad som snurrar på skivtallriken hemma så utgör mer typisk progrock bara en del av vad jag själv lyssnar på.

Har ni giggat mycket? 

Inte nämnvärt tyvärr, ett 20-tal gig i samband med släppen av våra tidigare två skivor bara. Tidigare bandmedlemmar och särskilt vår tidigare sångare ogillade att spela live, vilket ju tyvärr kan vara lite av ett problem i ett rockband. Men nu ska det bli ändring på det.

Roligaste giget hittills?

Det mest minnesvärda var väl att spela på Slottssskogen Goes Progressive 2005 eftersom det var första gången vi spelade inför en ganska stor publik.

Vad kan ni berätta om senaste given "A Broken truce"? 

Det finns så enormt mycket att säga så jag vet inte var jag ska börja riktigt. Efter vår andra skiva 'Kinetic' så började bandet gradvis att falla isär, och en efter en av våra gamla medlemmar valde att hoppa av vid olika tillfällen under resans gång. Som jag nämnde tidigare så ville delar av det bandet inte gärna spela konserter, sen hade vi andra som ville spela men då inte spela in i studio. Att bara repa innebar också ofta problem. Dessutom klagades det över att vissa av både de nya och de gamla låtarna var för svårspelade, och vissa i bandet var i princip komplett ointresserade av att spela musik överhuvud taget. Vi hade verkligen inte en bra kemi eller stämning i bandet den sista tiden så det är inget under att det sprack där, vilket jag faktiskt tror gagnade alla inblandade i slutändan. Jag önskar allihopa lycka till med allt de företar sig i framtiden.
Enda anledningen till att jag inte kastade in handduken själv var musiken. Vi hade väldigt mycket osläppt musik över när det gamla bandet rämnade, antingen skriven av mig, dåvarande keyboardisten Hannes Ljunghall, eller oss båda (i några enstaka fall spelade Björn in några bra grejer på mina trum-, bas- och keyboardgrunder) som nu bara låg och samlade damm. Musik som jag själv tyckte var oerhört stark och förtjänade att ges ut. Problemet var bara att vi i sedvanlig ordning nästan bara hade små korta 2-3 minuters snuttar helt klara som inte hängde ihop alls. Bara två låtar var nära att vara kompletta. Dessutom var det ett knivigt faktum att även om jag i och för sig både spelar och skriver på ett flertal instrument, inklusive keyboards, så hade jag alltid förlitat mig på Hannes när det gäller att spela de svårare keyboardbitarna snyggt. Låtarna är dessvärre inte direkt enkla vare sig spel- eller kompositionsmässigt på något instrument. Jag hade verkligen våta drömmar om Misfits och AC/DC ett tag. En liten mardröm alltså.
Efter säkert ett års övande så började jag med det egentliga skrivandet och fogade ihop helt separata grejer så att det skulle kännas sömlöst, och började så smått skriva till fler och fler grejer. Det gick väldigt trögt till en början, men sen hände något och allt rann på av bara farten. I backspegeln så var nog denna ganska tröstlösa situation något av det bästa som hänt mig som musiker eftersom jag verkligen tvingats utvecklas markant både som låtskrivare och instrumentalist. Jag var ju tvungen att göra precis allt, även om det överblivna (och delvis redan inspelade) materialet naturligtvis gav en någorlunda stabil grund att stå på.
Till slut hade jag skrivit klart och spelat in alla keyboards till ungefär 150 minuters musik hemma, och började istället öva trummor för att spela in allting på en gång. Utan att ha varken sångare eller basist, och utan att riktigt inse vidden av den enorma arbetsbörda det skulle innebära att färdigställa allt i en enda omgång! Inte direkt det smartaste jag gjort, och i backspegeln snudd på vansinnigt. Någon vänlig själ borde nog ha hejdat mig. Under tiden höll jag alltid ett öga öppet efter nya musiker och framför allt en bra sångare som kunde göra låtarna rättvisa. Genombrottet kom när jag av en slump kom i kontakt med Martin Ahlquist, som förutom att han besitter en fantastisk röst som man i princip kan göra vad som helst med också är en genuint positiv och trevlig person som verkligen brinner för Violent Silence. Killen är fullständigt otrolig och tillför så mycket till det här bandet. Så småningom så fick jag också tag i den mycket begåvade Anders Lindskog som spelar bas på skivan. Själva inspelningen, mixen och layouten utvecklade sig också till en smärre mardröm av olika anledningar med en massa strul, förseningar och missöden, men nu är vi äntligen klara. Mot precis alla odds i världen. Om det finns ett enda bevis på att man aldrig ska ge upp trots att allt går en emot så är det denna skiva. Även om färdigställandet av de resterande 100 minuterna musik naturligtvis också lär ha några mindre trevliga jokrar i bakfickan så känns det här ändå som en stor seger.

Hur kom omslaget till och hur kopplar ni titeln till omslaget? 

Omslaget är också en historia för sig eftersom vi till en början hade ett helt annat omslag, men vår dåvarande mycket duktige artwork-kille kom ihop sig med skivbolaget av någon anledning som vi i bandet fortfarande inte riktigt förstår. Men jag tror att en bidragande grej var att att även han blev frustrerad av att det blev så många förseningar och att det alltid dök upp något oväntat strul i processen. Martin var ett tag övertygad om att vi hade en förbannelse på oss. Vi tvingades hur som helst att leta upp ett omslag bara två veckor innan släpp! En till mardröm - vi fick verkligen följa hela den här grejen rakt in i kaklet. Som tur var så fick vi tag på danske omslagsartisten Tonny Larsens snygga artwork i sista stund, som märkligt nog passar perfekt till titeln tycker jag själv. Det blir lite konstigt om man läser texten som inte har någonting med omslaget att göra, men kombinationen med titeln öppnar för många olika tolkningar. Lite som texterna som också kan tolkas på väldigt olika sätt, och alla tolkningar stämmer så klart!

Hur ser den närmsta framtiden ut? 

Vi håller just nu på att repa så att vi kan ta oss ut och spela, vi har redan fått några intressanta erbjudanden men vi har ett litet problem att lösa först - vi behöver permanenta keyboardister i bandet! Vi klarar oss i och för sig alldeles utmärkt rent inspelningsmässigt, men eftersom musiken är högst keyboardbaserad och jag inte kan spela både trummor och keyboards samtidigt så behöver vi tillökning i livesammanhang. Så om det är några duktiga keyboardister som läser detta så vet ni var ni kan höra av er. I övrigt så håller vi på att färdigställa den övriga musiken som delvis är färdiginspelad redan. En sak är i varje fall säker - den här nya resan har bara börjat än så länge och det kommer att hända en hel del framöver för Violent Silence.

Nämn fem plattor som på ett eller annat sätt påverkat bandet? 

Ja, du. Egentligen omöjligt, men jag kan göra ett tappert försök. Vad sägs om "The lamb lies down on Broadway" med Genesis, "Killing Technology" med Voivod, "Sabbath Bloody Sabbath" med Black Sabbath, "Smile" med Beach Boys/Brian Wilson, "Crack The Skye" med Mastodon, "Roxy & Elsewhere" med Frank Zappa, "Some Great Reward" med Depeche Mode, "Melissa" med Mercyful Fate, "Ricochet" med Tangerine Dream, "Close to the edge" med Yes, och så en hel drös med gamla thrash metal-skivor. Jäklar, det barkade iväg ordentligt. Sen finns det garanterat minst hundra till, men detta ger väl en någorlunda bra överblick över vad jag gillar extra mycket.


lördag 21 september 2013

Anthony Bourdain guidas av Sami Yaffa.

Jag älskar Anthony Bourdain. Hans matprogram är det enda värt att se och får Morberg, Lallerstedt och Melker att framstå som barnprogramsledare.
I den här programmet guidas Anthony av den gamle Hanoi Rocks-liraren Sami Yaffa. Scenen i bastun med åtföljande blodbad, ger uttrycket "bad blood" en helt ny mening. 


fredag 20 september 2013

Är In Solitudes "Sister" årets album?

Ja, den frågan brottas jag just nu med. Ett i-landsproblem av sällan skådat mått. Faktum är att det låter fruktansvärt bra, eller rättare sagt, det låter så in i helvete bra!
Utan tvekan kommer "Sister" att klättra högt på skribenternas listor när skivåret 2013 ska summeras. Gör den inte det är det något allvarligt fel på världen. Helt åt helvete fel.

Tänk att RJD var en groda en gång i tiden.

Orchid släpper "The Zodiac sessions".

Orchid släpper ovanstående alster den 18:e november via Nuclear Blast. Albumet består av EP´n "Through the devil´s doorway" (2009) och albumdebuten "Capricorn" (2011).
Har du inte upptäckt dessa pågar från San Francisco är det på tiden att du gör det nu. Sabbathriffen har aldrig låtit bättre. 


Vad menar Diamond Dave med det här?

"Nothin' but high reps and heavy training for the new Van Halen sessions, hell yeah, nothin' but yeah ..."

Citatet dök upp på Diamond Daves Facebooksida för en stund sedan. Jag gjorde nästan i brallan. Men alla vet också att när det gäller Van Halen, går det inte att lita på någonting.


torsdag 19 september 2013

Trailer för dokumentären "Inside LA metal".

Den här dokumentären har jag nu sett fram emot under en väldigt lång tid. Den är sagd att komma på DVD i februari 2014 och förhoppningsvis får jag till en intervju med männen bakom den, Bob Nalbandian och Carl Alvarez. 
Trailern ovan är lite längre än den som spreds runt igår. 


tisdag 17 september 2013

Nytt med Monster Magnet!

Dave Wyndorf är tillbaka och verkar ha hittat mer rätt än på länge. "Mindless ones" svänger med ett härligt 70-talsstuk och bådar gott inför kommande fullängdare.


måndag 16 september 2013

Ytterligare ett bakom scenen-klipp från Metallicas "Through the never".

Metallica bjuder på ett nytt klipp, som visar arbetet bakom filmen "Through the never". Här får man se arbetet kring stolen från "Ride the lightning" och det bjuds på en hel del elektricitet. 


söndag 15 september 2013

Tre stories som inte är med i "Nothin´to lose".

Just nu läser jag ovanstående bok. En härlig inblick i de tidiga åren och skrive på samma sätt som exempelvis lysande "Please kill me" och "Grunge is dead". Ett måste om du är ett KISS-fan.
Hittade en artikel skriven av Binky Philips, som gick i samma skola som Paul Stanley och hängde en hel del med bandet just de här tidiga åren.
Binky skriver kul och bjuder på tre korta stories, som han glömde berätta för författaren Ken Sharp. 


Q&A med Ash and Coal.

Ash and Coal är en ny och mycket trevlig bekantskap. Ett band som bemödar sig att skicka ut vinyl som promo, måste ju bara vara bra, eller?
Jo, visst är bandet bra. Omslaget ovan är snyggt som tusan och musiken så där härligt höstdyster. 
Jag drog iväg lite frågor och fick svar ganska omgående från Viktor.
Lyssna på låtar HÄR

Presentera bandet!

Viktor: Ash and Coal är från Linköping. Jag (Viktor Klint) sjunger, spelar bas och gitarr, Adrian Hörnqist-trummor, Joakim Kärling och Magnus Pettersson-gitarr.

Var kom namnet ifrån?

Viktor: Det kommer från låten "Perish in flames" av Marduk. Sträcklyssnade på "Plague angel" skivan då den kom och fraseringen och uttalet av "come closer, ash and coal" satte sig på nåt vis. Det är ju ganska vanligt att man snor nån låttitel/filmtitel till sitt bandnamn idag, med det kändes rätt ändå, då det var en textrad från ett band från grannstaden och inte typ Black Sabbath.

Hur länge har bandet existerat?

Viktor: Bandet startade med att jag gjorde några låtar 2009. Snabbt blev det flera låtar och då tog jag kontakt med min gamle vän Adrian, som jag har spelat ihop med från och till sen i början av nittiotalet. Vi bokade studio och spelade in 10 låtar 2010 utan nåt bandnamn, och det blev så pass bra att vi var tvugna att försöka prångla ut det på nåt sätt. Misslyckades dock med att få ut promon ordentligt, tyvärr. 2011 hade jag 10 nya låtar klara så då spelade vi in dem. Dålig som jag är på att skicka runt och ta kontakt med branschen, så fick vi denna gång draghjälp av soundsofzilence.com som ville släppa en EP digitalt på deras sida. Känslan och attityden hos dem kändes rätt och samtidigt tryckte vi upp egna gatefoldvinyler för dem som vill ha fyskiskt format.

Vad influeras ni av?

Viktor: De flesta former av hårdrock och rock. Bara det finns en mörk nerv och ett driv som tilltalar mig så kvittar det om det är REM eller Immolation som står som avsändare, bara för att nämna två.

Har ni giggat mycket? Något roligt minne?

Viktor: Inga gig med Ash and Coal ännu. Men vi ska ut och spela nu när vi fått ut Ep´n. Ska börja repa inför kommande gig. Inget spikat än så länge tyvärr. Är det nån arrangör som är sugen är det bara att höra av sig till oss på ashandcoal@hotmail.com! Alla i Ash and Coal har dock spelat live i andra band i många år, så erfarenhet finns. Ett roligt minne är när jag och Magnus spelade ihop i vårt dåvarande band Corporation 187. Sångaren Filip fick akut rännskita typ när introt började snurra på en spelning i Zürich och vi stod alla utanför och jagade på som as för att han skulle gå på. Han måste ha fått i byxan i första utskriket. Trummisen Robban satt med spyhink under hihaten på en spelning från samma sväng och ömsom tvåtaktade och hulkade. Detta händer nog de flesta band, men det är lite småkul i efterhand.

Berätta lite om omslaget till EP´n!

Viktor: Det är en amerikansk fotograf vid namn Jesse Johanning som tagit bilderna. Claudio Marino fixade layouten. Vi hade en annan bild på g från början, men så kom Claudio över dessa och de kändes gjutna till musiken. Lite "vägen" känsla.

Vilka är de främsta låtskrivarna i bandet? 

Viktor: Jag har skrivit alla låtar så här långt. Men främst vet jag inte. Det jag vet är att både Magnus och Joakim är bra låtskrivare, så det vore intressant att mixa lite och se hur det skulle utveckla sig.

Hur länge arbetade ni med den här EP´n? 

Viktor: Det är två låtar från inspelningen vi gjorde 2010 och fyra från den vi gjorde sist 2011. Jobbet med att ta fram EP´n med omslag, ommastring till vinyl, pressning mm så att det synkat, har pågått sedan 2012. Soundsofzilence.com fick välja låtar från de båda inspelningarna. De valde de lite lugnare låtarna från båda. Det blev en bra enhet. Det finns låtar som är mer kött på också. Vi får se vad vi gör med resten av alla låtar från dessa inspelningar. Det är alltid roligare och mer utmanande att göra nytt material och hitta nya vinklar. 

Något kul minne från inspelningen?

Viktor: Att allt gick smidigt och stämningen och känslan i studion kändes bra. Joakim äger White light studios där vi spelade in så det hjälpte så klart till. Grundidén var annars att sätta allt i en tagning och klippa så lite som möjligt. Det skräp och gnissel som råkade bli ibland fick vara kvar. Det gör mycket för känslan i låtarna. Sen kan man ju också försöka kontrollera det så att det låter bra.
Tack för medverkan! Viktor/Ash and Coal

Läs alltid Henry Rollins!

Jag avgudar Henry. Han är en människa jag verkligen beundrar. Runt om i världen finns det gott om folk som snackar, men Henry gör mer än bara snackar. Han reser runt överallt i världen och besöker platserna som är långt ifrån turiststråken och berättar sedan om dem. 
Han har en fantastisk människosyn och skriver alltid väldigt bra och välformulerat. Må så vara att han som musiker kanske inte är alltför intressant alla gånger, men vad gör det? Han spelar in filmer, håller föredrag, upplyser människor om orättvisor, utövar spoken word, harett eget radioprogram med mera.
Jag brukade läsa hans veckokrönika i LA Weekly, men senaste halvåret glömde jag helt enkelt bort den. Det ska bli bättring på det.
Jag föreslår att du också läser Henry. Köp dessutom ett par av hans böcker och tjacka en platta med Black Flag, när du ändå håller på!
I veckans krönika är det sommarens slut som står på menyn och allt vad det innebär. 

Läs Henry HÄR


lördag 14 september 2013

Intervju med John Levén i Europe.

Europe firade hela 30 år i somras och snart släpps en DVD från det bejublade giget på Sweden Rock Festival.
Jag ringde upp basisten John Levén för att snacka lite om just denna DVD, men även lite annat, som Mattias Klings bok, ny platta och eventeull bok och dokumentär.

Har du läst Mattias Klings bok ”Only young twice”? 

John: Ja, det har jag faktiskt. Jag har sagt till honom att han gjort gedigen research och det är väl för att han är journalist i botten. Det var ju mycket grejer där jag kände ”Visst fan, så var det!”.

Är det inte lite lätt surrealistiskt att läsa en bok om sig själv? 

John: Jo, det är det ju absolut. Det är ju många grejer man glömt bort, så det är lite konstigt. Man är rockstjärna i en bok, men man upplever ju inte sig själv som en rockstjärna. (skrattar) Man vet ju att man är en vanlig kille, liksom.

Var det några specifika saker han tog upp som du kände att du glömt? 

John: Det är svårt att komma på något så här, men det var en grej jag sa till honom. Det var något om att jag gick barfota och det stämmer inte, men det finns en gnutta sanning i den grejen. I boken pratar han om att vi var så utblottade i början på 90-talet och jag gick barfota någonstans. (skrattar) Det lät som att jag gick omkring och var hemlös och stod utanför 7-Eleven och tiggde pengar, typ. Det var inte riktigt så, utan det var en annan story om när vi spelade in videon till ”Cherokee” i Sierra Nevada. Vi blev så jävla fulla! När vi var klara med videon, festade vi loss ordentligt och jag söp bort mina skor. Vi skulle flyga nästa dag klockan sex på morgonen och jag hittade inte mina skor. Jag hade supit bort dem och först flög vi från Sierra Nevada till Madrid för att sedan byta till flug mot Köpenhamn och jag gick omkring där barfota på flygplatserna.

Vet du om några av de andra i bandet har läst boken? 

John: Nej, det vet jag faktiskt inte. Jag tror inte det. Han var ju på oss mycket innan och ville att vi skulle vara med, men vi kände, eller jag kände i alla fall, att vi skulle spara på det. Ska vi skriva en bok så vill vi göra det lite mer... vi är ju inte klara än. Ska vi skriva en bok om oss själva är det lite som att lägga locket på.

Det är intressant det där. Bokmarknaden för band har exploderat. Exempelvis kommer Max Cavalera ut med sin bok nu, som skrivits i samarbete med Joel McIver, och det känns som att han borde ha en del år kvar av sin karriär? 

John: Ja, visst. Keith Richards bok däremot... han kan ju trilla av pinn när som helst, så där ka jag förstå det.

Det är väl en del av de nya vägar artister behöver hitta för att hitta en ny inkomstkälla. 

John: Jo, visst är det så.

Har ni som band haft seriösa tankar på att släppa en officiell skrift om bandet? 

John: Jo, det har vi ju. Vi brukar säga ”Den blir bra till boken.”. (skrattar) Det tror jag absolut att vi ska göra, men jag tycker inte det är dags än. Vi får vänta ett tag. Det finns mer roliga saker att skriva om. 

DVD´n då? 30-årsjubileum måste också vara lite underligt? Det är en jäkligt lång tid. 

John: Jo, men man upplever det inte som en jäkligt lång tid. ”Va fan, har det verkligen gått 30 år?”. Det är precis som med barn. ”Vad hände här?”. Jag har tre söner. En är 21, en är 19 och en är 4. De två äldsta fyllde båda år nyligen och det är verkligen ”Vad är det som händer? De var ju små knoddar alldeles nyss!”. Man får verkligen sätta sig ner och tänka igenom vad man varit med om och vad man gått igenom, men man tänker inte på att det gått 30 år. Jag fyller ju 50 nu. Vad är det? Jag var ju 25 alldeles nyss. (skrattar) Man ser sina gamla favoritartister nu och tänker ”Shit, vad gamla de blivit!” och det är ju många av dem som börjar trilla av pinn också. Gary Moore och alla möjliga. Det är bara de där jävla Rolling Stones som vägrar! (skrattar) Men det är jävligt bra, man kan ha Stones och Aerosmith och mäta sig med. Nu har jag aldrig varit något stort fan av Stones, men Aersomith är ett gammalt favoritband och se på dem! Då kan man tänka att man kan köra på ett bar tag till. Det är en jäkligt bra referens att ha. Man trodde ju inte det för 30 år sedan när man satt och lyssnade. ”De där kommer ju att lägga av i 40-årsåldern. Man kan ju inte hålla på och spela hårdrock när man är 60.”, men nu är det ju så.

Var Patric Ullaeus ert första val när det gällde arbetet med DVD´n? 

John: Jo, han var vårt förstahandsval. Vi har ju gjort några videos med honom och vi tycker han gör ett jävligt bra jobb. En jäkligt bra kille.

Hur delaktiga är ni sedan i själva redigeringsprocessen? 

John: Joey framförallt, brukar sitta med och kolla, men jag vet inte hur mycket han gått in i klippningsprocessen. Han brukar ju vara den som sitter och väljer ut bilder och så, men jag tycker ju inte det är så jävla kul. Jag är med ”Kör på bara!”, men jag vet att Joey gillar att hålla på med sånt. Jag är mer intresserad av ljudmixen. Det är klart jag är med och godkänner innan det går iväg. Det är ju inte så att jag inte vill se det innan det går iväg och jag vill gärna se artwork och liknande, så det inte är en total katastrof.

Vilka var dina egna känslor den kvällen på Sweden Rock? Det måste ju ha varit väldigt speciellt? Ni fick dessutom överlag väldigt bra kritik. 

John: Ja, det var otroligt att vi fick det. Det var mycket nerv, det var det, men det hade det varit ändå även om det inte var 30-årsjubileum. Det är alltid så när man spelar hemma i Sverige och man vet att det är mycket vänner och familj. Då blir man alltid extra nervös, men det här var extra nervöst gånger tre. Man var jäkligt spänd hela dagen. Vi skulle ha gästartister och vi hade inte repat med dem. Det kan ju hända vad som helst och så är det 35000 personer där. Samtidigt var det en positiv stress, men den släpper så fort du går in på scen. Då tar ju adrenalinet över.

Är man extra noga med hur man rör sig när man vet att det filmas? 

John: Nej, jag skiter i det. Visst, ser man en kamera så vill man kanske spela lite med kameran, men annars så kör man ju bara på. Man jobbar ju med kameran, men så vet man att det inte kommer med i alla fall. (skrattar)

Var ni ett band,om man tänker på den mest hypade tiden, som filmade gig professionellt och har dem liggandes? 

John: Nej, tyvärr. Vi gjorde ju jäkligt mycket TV, men det var ju mest bara en massa jävla playback och det är inget man vill ge ut. Det kanske finns något TV-bolag som var där och filmade, men då filmade de bara lite grann och sedan var det klart. Det finns dåligt med sånt, för det hade varit jäkligt kul att se. Däremot har vi talat om att eventuellt i framtiden göra en dokumentär om hela historien och till det finns det mycket material. Även sånt som vi själva filmat.

Är det bara lösa planer än så länge, eller? 

John: Ja, det är ganska lösa planer. Vi har sagt att vi ska göra en dokumentär, men vi har inte riktigt satt oss ner och pratat om hur den ska utformas.

Det är ju en del som låter alla möjliga komma till tals, som roadies, mediafolk, managers osv. 

John: Ja och det gör ju hela saken mycket mer intressant,än att man bara ser bandet snacka. Det finns en dokumentär om Cream och den är lite så att de intervjuar folk omkring.

Men det var alltså aldrig tal om att filma när ni var som störst i USA? Inte ens att ställa upp en kamera vid mixerbordet och låta den rulla? 

John: Tja, det kanske finns sådana grejer, men jag vet faktiskt inte. Vi gjorde ju inte så mycket i USA ändå. Vi gjorde en egen turné och det var i lite större teatrar och utan förband, vilket var helt unikt. Sedan gjorde vi turnén med Def Leppard och ”that´s it”. I efterhand var ju det ett stort misstag. Vi hade ju kunnat forstätta turnera med dem hur länge som helst, men vi hoppade av.

Ja, det hade ju kunnat bli ännu större än vad det blev. 

John: Ja visst är det så.

Nu har det gått lite mer än ett år sedan ”Bag of bones” kom ut. Har ni några tankar på nytt material? 

John: Vi har börjat prata om nästa platta. Alla sitter väl i sina hemstudios och pillar och donar. Det är väldigt tidigt än så länge, för vi har inte riktigt bestämt när vi ska spela in den eller hur eller med vem. Är Kevin Shirley med i tankebanorna? John: Ja, det är han i allra högsta grad. Det är bara det att han är så extremt ”busy” den mannen. Det gäller att hitta ett hål i hans schema. Han ska göra Iron Maiden och Joe Bonamassa. Det året som vi jobbade med honom, hade han gjort 12 produktioner. Det gäller att få alla scheman att stämma, men jag skulle jättegärna jobba med honom igen. Jag tycker han är fantastisk.

Hans namn börjar bli som Rick Rubin, det dyker upp överallt. 

John: Jo, han har ett skönt sätt att jobba på och så jobbar väl Rubin också. Alla är med och man spelar in live och det är minimalt med pålägg. Många tightar ju till det så det blir så jäkla tight att det inte är sant. Det finns ingen skit i hörnen överhuvudtaget och då blir det jävligt sterilt. Det är det som är den stora grejen med Kevin Shirley. Det låter mer levande och organiskt, så jag jobbar jättegärna med honom igen.

Sitter du hemma och skriver mycket? 

John: Ja, det gör jag ju. På ”Bag of bones” hade jag tre låtar och en på plattan innan den. Jag skriver när andan faller på. Jag vet att många schemalägger tid, men så gör inte jag. Jag har redan spelat in en hel del. Det kommer undan för undan. Jag har ju en hemstudio i lägenheten, så när andan faller på sitter jag där. Sedan skickar jag det till Joey så får han sålla.

Har du några andra projekt på gång? 

John: Nej. Vi får se hur många låtar som blir över nu. Det har inte funnits tid innan. Nu har vi inte spelat så himla mycket i år, så det hade kunnat fungera men samtidgt var det skönt att vara ledig. Vi spelade i juni och sedan tog vi ledigt i två månader.

Har du haft tankar på något soloprojekt? 

John: Nej. Vem är intresserad av en basist? (skrattar) Då ska man vara mer som Billy Sheehan eller någon liknande. Kanske skulle man dra ihop något projekt och kalla det för någonting, men inte vara den som står i centrum. Jag är inte den typen. Jag sitter hellre i baksätet.

Innan själva återkomsten, vilken tid eller skiva kände du var den roligaste tiden rent kreativt? 

John: ”The final countdown” var ju jäkligt spännande i och med att det var första gången vi hade en riktig producent. Vi åkte ner till Schweiz och bodde i studion. ”Wings of tomorrow” var kul, men det var ju även första plattan. Med ”Wings of tomorrow” kände att vi det var ok och det var en bra studio. Vi fick spela in på helgerna eftersom Björn och Benny höll på att spela in Chess under veckorna, men vi fick en bra deal för att vara där på helgerna. Det var ju ett jäkla slit för mig eftersom jag låg i lumpen samtidigt och jag hade väl några helger med permissionsförbud. (skrattar) ”Out of this world” var ju också kul med Ron Nevison och legendarsika Olympic Studios i London. En hel del bra musik har ju spelats in där. Det var på 80-talet och man slog på stora trumman och det var ju hur mycket pengar som helst.

Hur kom kommande turnén med Foreigner och FM till? 

John: Det var efter vi spelat på Download i somras. Han som är chef för hela Download tyckte vi gjorde ett så bra gig och sedan fick vi höra om det samma kväll. Vi sa ja rakt av. Jag tror det är en bra grej för oss.

Är det bara England som gäller? 

John: Vi spelar i Spanien precis innan och nu i slutet av september spelar vi i Istanbul. Det ska bli intressant. Det är en festival som vi headlinar och det ska bli jävligt spännande. Vi har aldrig varit där tidigare. Sedan gör vi en sväng i Mexico och efter den åker vi vidare till Dubai. Vi har aldrig varit i Mexico och absolut aldrig i Dubai. Vi gör väl en sex gig i Mexico. Dubai vet jag inte riktigt vad man ska förvänta sig av. Mina vänner i Opeth har varit där och det var något filmteam med från programmet Kobra, tror jag. Man vet ju inte riktigt vilken publik man kan förvänta sig. Kommer de i sina lakan och turbaner och är det kameler och grejer på parkeringen? (skrattar) Med Turkiet och så är det kanske som med öststaterna tidigare? De kanske är helt utsvultna?

Genom alla dessa år, vilken annan musiker tycker du har varit roligast att träffa? 

John: Jo, jag har ju själv jobbat med Glenn Hughes, men ibland blir man ju lite besviken. Männsikor är inte alltid lika stora som man fått för sig. (skrattar) Bara fär att de spelat in bra musik tror man de är fantastiska människor. Vi gjorde den där Def leppard-turnén och det är ju jättebra killar. Vi kommer jättebra överens med dem. Vi var ju nere i Spanien i somras och spelade med Def Leppard och Whitesnake. David Coverdale är en fantastisk snubbe och en riktigt stor hjälte. Man har ju träffat grabbarna i Deep Purple och jag var ju ett jättestort Rainbowfan, så att stå och prata med Roger Glover om inspelningen av ”Down to earth” var jättespännande. Hur de hade spelat in hela plattan och inte hade en sångare och ringde Graham Bonnet och bad honom komma över och sjunga. Det är intressant att höra sådana stories direkt från källan.

Hit the lights!

Intressanta klipp om hur filmen "Through the never" kom till.


fredag 13 september 2013

Den som väntar på något gott...

PSL kommer visa intervju och annat trevligt med In Solitude i höst. Låten "Lavender" släpptes som singel idag. 

Spana in HÄR


onsdag 11 september 2013

Vad händer?

Den eviga frågan. Ikväll blir det förhoppningsvis en telefonare med John Levén från Europe. De har ju bl a en ny DVD på gång.
Nästa måndag, om allt klaffar, pratar jag åter igen med the mighty Brazilian, Max Cavalera. Du hittar min förra intervju med Max från februari 2011 HÄR
Nästa fredag, den 20/9, ska jag ringa upp en riktig legend, nämligen Leslie West. Vem har inte någon gång rockat loss till originalet av "Mississippi queen" eller ev av alla de coverversioner som finns?
Förhoppningsvis ramlar KISS-boken "Nothin´to lose" ner i brevlådan vilken dag som helst och då blir det givetvis en recension på den.

Rock on/Niclas

lördag 7 september 2013



Hovet, Stockholm 130906

Jag har bara sett Chris Cornell och hans kompband en gång tidigare. Sista turnén och då som nu på Hovet. Ett oinspirerat band där jag led mig genom konserten.
Förhoppningarna var stora den här kvällen, men när arenan delvis är avskärmad och det är glest på läktarna, störtdyker humöret. På något vis trodde jag nog att herrarna från Seattle fortfarande skulle dra ganska bra med folk, men så är alltså icke fallet när vi skriver september 2013. 
En sak är dock väldigt positiv. Cornells röst håller än och han tar tonerna utan större problem. Imponerande. 
De bränner av juveler som "Spoonman", "Outshined" och "Jesus Christ pose" med ganska stor bravur, men emellanåt känns bandet något oinspirerat. Det tar aldrig riktigt fart och Cornell känns lite anonym i sin roll som frontman. 
"Black hole sun" tycker jag de snubblar bort och den blir inte den himlastormande smäll den kunnat bli. "Burden in my hand" är bra och även den på skiva smått trista "Black rain" hittar hem i ishockeyladan. Men underbara "Rusty cage" är inte fullt levande heller och försvinner mest i mängden av de andra låtarna.
Soundgarden var förvisso betydligt bättre den här gången, men hittade ändå inte riktigt hem hos undertecknad. Hade giget framförts på mer intima Cirkus eller Annexet, hade resultatet säkert kunnat vara ett annat. Hovet är och förblir en trist arena och när stolar i mängder gapar tomma, tar det bort udden av föreställningen, oavsett vem som står på scen.
Dessutom får jag ibland känslan av att Soundgarden är så mycket bättre i teorin än i praktiken. 
Jag kan tillägga att Graveyard gjorde ett habilt intryck, men på en på tok för stor scen. Nästa gång hoppas jag få se dem på ett mindre ställe, där de verkligen kan komma till sin rätt.

Betyg: 3/5


fredag 6 september 2013

Cover story of the year?

Svenska In Solitude pryder omslaget på kommande Decibel. Inte fy skam.
Nya albumet "Sister" ser dagens ljus den 27 september.


tisdag 3 september 2013

Vad händer?

Idag blev det tre intervjuer mer eller mindre på raken. Stressade från jobbet för att hinna in till Warner i tid. Väl där blev det ett snack med Triviums Matt Heafy för SRM och en sittning med Corey Beaulieu för Metal Shrine. Den senare gav ett svar på min inledande fråga som aldrig ville ta slut. Båda ytterst trevliga, precis som de varit vid de andra tillfällena vi talats vid. 
Lite senare på kvällen blev det en intervju med legenden Mike Monroe inne på Scandic Malmen. Även han var mycket trevlig. Vi satt väldigt nära varandra och det var inget dåligt lager med smink den finske rockern bar. 
Imorgon blir det en telefonare med Rob i Death Angel.

Over and out/Niclas

måndag 2 september 2013

Nytt med Entombed!

Entombed har skrivit på för Century Media Records och deras tionde album ligger på skivdiskarna den 28:e oktober. 
I producentstolen hittas Roberto Laghi och omslaget är signerat Zbigniew Bielak, som tidigare arbetat med bl a Watain och Vader.


söndag 1 september 2013

Metallica "Through the never".

Det ska sannerligen bli intressant att se den kommande filmen. Det lilla som visats ser ganska lovande ut och att det blir en ny "KISS meets the phantom of the park", kan vi nog vara eniga om att det inte blir.
Lyssnar i denna stund på soundtracket som består av livematerial från Vancouver och Edmonton. Det låter bra, eller rättare sagt, så bra som det kan göra via downloadpromo på en sliten gammal PC. 

KISS nerds unite!

"KISS 7" vinyl guide" kommer att vara redo för beställning om 6-8 veckor. Boken är på över 200 sidor och bjuder på 1700 färgbilder av allehanda KISS-singlar genom åren. Priset kommer ligga på ca 300 kr.
Jag har skrivit om boken tidigare och i januari i år publicerade jag en liten Q&A med mannen bakom den.
Frågor och svar hittar du HÄR